Swedengate uppstod när en profil på nyhets- och diskussionsforumet Reddit slängde ut frågan vad som var det märkligaste någon varit med om i en nations sedvänjor. En person svarade att när han som barn bodde i Sverige inte blivit bjuden på mat utan fått vänta på kompisens rum när det var dags att äta middag.
– På samma dag ringde fyra radioprogram och flera svenska tidningar, en indisk nättidskrift och även New York Times hörde av sig för intervjuer, säger Håkan Jönsson, en av få experter på svenska sedvänjor vad gäller mat.
Undersökte den kritiserade sedvänjan
Efter uppståndelsen i våras har Håkan Jönsson genomfört ett forskningsprojekt om den kritiserade sedvänjan och det gjorde honom medveten om hur speciell varmrätten till middag var i måltidssammanhang – kompisen som fick vänta på rummet blev däremot nedkallad till efterrätten om det var två ungar som lekte ett par timmar. Det bjöds också alltid på fika och mellanmål, något annat hade varit oartigt.
Att barnets kompis inte bjöds in grundade sig i en respekt för familjens integritet att inte blanda sig i andra familjers vanor eller hur de uppfostrade sina barn. Underförstått kunde det antyda att den där ungen nog inte fick mat hemma om man bjöd på middag.
– Därför skickade man inte hem en mätt unge. Det fanns en sorts outtalad respekt för den andra familjens måltid, framförallt mellan mammorna, säger Håkan Jönsson.
Kulturellt betingat
Han berättar att sedvänjan var en av de vanligaste berättelserna som kom fram i projektet Kulturkrockkudde som gjordes 2013.
– Den upplevdes som mest udda – en sak man överhuvudtaget inte förstod om man kom från en annan kultur, säger Håkan Jönsson.
Sedvänjan hade dock aldrig beforskats ordentligt, men är relevant eftersom den belyser många aspekter av måltiden, synen på familjen, tysta normer och kulturer i förvandling. Före sommaren skickades en frågelista via Folklivsarkivet ut för att undersöka saken.
– Det brukar komma in 70 till 100 svar men den här gången kom det in 400 svar på en vecka.
Undersökningen visade att många varit med om fenomenet, men man hade upplevt det olika.
Uppfattas olika
– För vissa var det väldigt märkligt och obehagligt. Några berättade att deras föräldrar inte ville att de skulle leka med svenska kompisar. Det uppfattades ibland som oförskämt eller direkt fientligt att inte bjuda på mat, säger Håkan Jönsson.
För andra var det inget de tänkte på, utan det bara var så, eller var det något exotiskt och mysigt. Då fick de chans att titta på kompisens leksaker eller att spela dataspel.
Praktiska skäl kan vara orsaken till varför kompisen inte bjöds på middag. Kanske var middagen planerad för fyra personer eller så var bordet för litet.
"Finns inga gratisluncher"
Men om man borrar lite djupare handlar sedvänjan om ett väldigt fokus på självständighet, som det heter finns inget som en gratis lunch. Måltiden är i grunden något man gett som gåva för att skapa allianser. Att inte utfodra någon annans barn var ett sätt att inte sätta den andra familjen i skuld.
Längre tillbaka i tiden fanns något som kanske kan förklara svenskarnas fikakultur menar Håkan Jönsson. Kaffe har det bjudits på länge, men en tradition av att spontanäta middagar hos någon annan har aldrig funnits. När det bjöds på lagad mat skedde det under reglerade omständigheter.
– Ursprunget till det hittas troligen i förrådskulturen. I de nordiska länderna var det tvunget att producera mat för tolv månader under endast fyra månader och då gällde det att ha stenkoll på hur maten gick åt, säger Håkan Jönsson.
Tysta sedvänjor bör förklaras
Om den hypotesen ska hålla borde fenomenet att inte bjuda sitt barns kompis på mat finnas i de övriga nordiska länderna.
– Det gör den, men nu var det tydligen dags att förfasa sig över Sverige. Det är också väldigt tacksamt att slå på någon med så hög svansföring som Sverige har, säger Håkan Jönsson.
Sedvänjor har ofta mer komplicerade förklaringar än att svenskar skulle vara en hoper snåljåpar. Men det hindrar inte att många invandrarbarn upplevde att de inte blev bjudna på mat på grund av sitt ursprung.
– Självklara vanor verbaliseras sällan, man kan nästan inte. Vi måste bli bättre på att verbalisera tysta sedvänjor – sånt som vi bara gör, säger Håkan Jönsson.